Ronjj

ingen tvekan om saken, jag bryter ihop. jag har slutat sova på nätterna och sover jag så drömmer jag mardrömmar och vaknar med smärta. väner jag på mig så känns smärtan på ett annat ställe. jag har länge isolerat mig men det är för jag inte orkar prata, jag säger att jag lyssnar men det gör jag inte. jag försöker bara slippa prata själv för jag klagar endast då jag talar och mer eller mindre ljuger oftare nu än förr för att lsippa disskutioner. det känns som tiden borde läka mig men eftersom jag inte är helt klar över vad som behöver läka så händer det inte mycket mer än att jag går runt och är olycklig.
sover man på dagarna får man skäll men ingen vet igentligen hur jag lever. inte för att jag kladrar någon. jag vill inte direkt att folk ska veta. idag tvingade jag mig ta på mig ett par joggingbyxor precis innan mina föräldrar kom hem för inte skulle det se bra ut om jag går runt i min sov tröja från natt till natt?
jag önskar jag kunde gå tillbaka till tiden då jag gick slutet av första året på gymnasiet. jag var älskad av olika människor och kände mig redo och glad för det mesta.
det kanske är det som är problemet, jag bara längtar tillbaka..
jag var på fest i lördags och det känes skönt att äntligen få prata ut lite med oskar även fast vi var oerhört fulla. det är kanske det jag behövt. tid och sedan ett samtal..
jag tvingas göra saker på min praktik som jag igentligen borde tycka är kul för det är ju det här jag tycker är kul. mest av allt vill jag ligga och titta på alla OC avsnitt eller en annan film och gråta.

kanske borde jag gå hos en hjärnskrynklare, men jag är mer rädd för att jag skulle må sämre av det, att inse att jag är sjuk och igentligen borde gå på piller. jag är inte särskilt trivsam med att berätta mina hemligheter för människor. jag har sällan haft folk jag står nära och dom flesta har försvunnit.

over and out